Krönika

Jag hoppade i mål på ett ben

I helgen sprang 47 tusen människor
i tävlingen Göteborgsvarvet.
Tävlingen är 21 kilometer lång.

Jag har sprungit
den tävlingen en gång.
Det var nära att jag aldrig
kom fram till målet.

I tävlingen springer man
över två broar.
Den första gick bra.
Men på den andra bron
fick jag väldigt ont i ena benet.

Jag fortsatte springa.
Det var fortfarande långt kvar till målet.

Jag kom till ett tält där det fanns sjuksköterskor.
De undersökte mitt ben
men kunde inte hjälpa mig.
Det onda var kvar.

Tiden för tävlingen höll på
att ta slut.
Publiken gick hem.
De som ordnade tävlingen började plocka undan.
De städade gatorna där tävlingen varit.
Men jag ville inte sluta.

Det gick inte fort.
Till slut gjorde det så ont i benet
att jag bestämde mig för att hoppa på ett ben,
på det benet som inte gjorde ont.

Så gick det till när jag hoppade i mål,
bland de allra sista i tävlingen.

Jag hade ont i flera veckor efteråt.
Men jag gav inte upp.
Jag klarade tävlingen.

Varje gång jag ser människor springa
i Göteborgsvarvet minns jag det.
Det påminner mig om att jag sällan ger upp.
Även om jag ibland
måste göra på ett helt annat sätt
än jag hade tänkt mig.